Alla behöver vi träna på lyssnandes konst...fick det här i senaste mailet av min lärare:

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar ge mig råd

Så har du inte gjort det jag ber dig om

När jag ber dig lyssna på mig och du berättar för mig varför jag inte borde känna så

Då trampar du på mina känslor

När jag ber dig lyssna på mig och du känner att du måste försöka lösa mina problem

Då har du svikit mig hur konstigt det än kan verka.

Lyssna! Allt jag bad dig om var att du lyssnar!

Inte pratar eller gör. Bara hör på mig

Jag klarar mig själv. Jag är inte hjälplös.

Kanske modfälld och bristfällig men inte hjälplös.

När du gör något för mig som jag kan och som jag behöver göra själv

Så bidrar du till min ångest och svaghet.

Men när du accepterar att jag känner vad jag känner oavsett hur irrationellt det är

behöver jag inte övertyga dig utan kan börja förstå vad som ligger bakom denna känsla.

Och när det är klart så är svaren uppenbara och jag behöver inte längre några råd.

//Anonym