yogajenny

Förlossningberättelse den 9/11-2012

Den 8:e november klockan 14.45 gick jag in på vår lilla toalett och poff sa det så var det en massa vatten på golvet. Jag hann inte ta av mig byxorna ens. Det gick igenom trosor och jeans. Jag ringde BB och de bad mig avvakta till kvällen. David kom hem tidigare från jobbet. Jag var hellugn, fick inga starka värkar utan kunde städa, laga mat och packa det sista som skulle med i BB-väskan. Romina och Carran tog hand om hemmet och Milo och David och jag åkte in för en kontroll vid 21-tiden. Vi blev undersökta men eftersom inga värkar kommit igång så fick snällt åka hem igen. Vi köpte med oss lussekatter och julmust och laddade med Entourage när vi kom hem.

Natten som kom kommer jag aldrig glömma. Värkarna kom smygande och blev under natten intensivare. Jag var uppe och gick, duschade varmt och grät. Jag hade laddat ner en app som hjälpte mig hålla koll på värkarna, de kom med ca 10-15 minuters mellanrum och när det blev som jobbigast ringde jag förlossningen och fick prata med underbar personal som lugnade mig och gav mig råd. Jag stod ut med värkarna hela natten. Sov lite, åt lite och visste att snart så var det dags. På morgonen ringde jag till förlossningen igen och de tyckte vi skulle komma in för en ny kontroll. Jag duschade igen men kunde inte få i mig någon frukost. Stackars Milo såg mig ha ont och förstod inte varför riktigt. Jag försökte att inte visa honom min smärta, men den som gått igenom detta vet hur ont det gör.

När vi kom in till Helsingborgs lasarett blev jag undersökt, de kollade hjärtljuden och hur ofta värkarna kom. Barnmorskan Vera hade jag pratat med under natten och hon tog emot oss, jag grät när jag såg henne…vet inte varför men jag visst att jag snart skulle lägga mitt liv i hennes händer. Vi utbytte känslor som om vi vore systrar och jag var så tacksam. Hon gav oss rum nummer 15, superfint med havsutsikt.

Jag hade redan då hemska smärta, men värkarna kom för långsamt. Jag bad om en panodil och Vera skrattade och smekte min kind, hon sa: Jenny, du är på ett sjukhus och ska snart föda barn, vi har starkare saker än så att ge dig. Jag fick lustgas. Eftersom de inte visste om vi skulle få stanna, eftersom de var osäkra på om det var mitt vatten som gått blev jag undersökt av en läkare. På grund av värkarna blev jag körd i rullstol till det andra rummet. Jag kunde inte gå själv. Jag var rädd att lämna rummet, hur skulle jag klara av att bli undersökt, ligga i gynställning och utan lustgasen. Värkarna kom oftare och oftare och blev mer intensiva. Nu började barnmorskorna att inse att jag nog skulle få stanna kvar. Den unga läkaren hade svårt att avgöra om mitt vatten gått. David körde tillbaka mig till rummet och där frågade de mig om jag ville ut och gå eller kanske åka hem och vänta på att värkarna skulle bli tätare. GooooNatt tänkte jag, jag kan knappt stå upp och inte ens gå till rummet bredvid, hur ska jag kunna gå ner på stan? Jag fick fortsätta med lustgasen och David peppade mig. De ville inte undersöka mig vaginalt än pga infektionsrisken utan satte en elektrod på lillebrors huvud. Då sa det bara POOF och vattnet gick på riktigt. Jag minns att mina ögon var stängda nästan hela tiden, jag var bara ett med kraften. BM, undersköterskorna och studenterna var så otroligt duktiga och hjälpsamma. Jag minns särskilt den ena BM, äldre gotländska som fick mig att känna mig så lugn och jag var verkligen trygg i hennes händer. Tyvärr blev det skiftesbyte men det kom som tur var nya duktiga tjejer som hjälpte oss. Klockan 13.30 var jag öppen 6 cm och då förstod vi att lillebror snart skulle vara hos oss. Värkarna kom inte så tätt som de skulle så jag fick gå runt med ett gåbord, hade dock lustgasen med mig och David nära.

Eftersom hjärtfrekvensen gick ner fick jag lägga ifrån mig lustgasen och fick använda mig av min egen urkraft. På 2 timmar öppnades jag 4 cm. Jag minns den sjuka smärtan och ur han blev stående med huvudet en bit ut när värken avtog och jag fick vänta på nästa. Krystandet tog ca 20 min och när lillebror kom ut var han helt blå och hade navelsträngen lindad 2 varv runt halsen. David sa att han såg ut som en liten smurf. Lyckan jag kände var ofattbar, äntligen låg den finaste lilla babyn på mitt bröst, mycket hår och så lik Milo. Jag kunde nästan inte ta in allt, så utmattad. Elliot Elis Oskar kom till världen 16:06 20121109. Han vägde 4230 gr och var 52 cm lång.

Därefter började jag sakta bli människa igen. Vi fick gosa, amma, duscha och få den efterlängtade brickan med flaggan på topp. Efter ca 2 timmar blev vi förflyttade till eftervården på gyn. All personal var otroligt bra och den vård jag fick under min tid var helt kanon. Elliot föddes på fredagen och jag åkte hem på måndagen. Fick rådet av en kollega att stanna på  BB så länge jag kunde och en dag extra=)  Jag fick knyta an till Elliot, återhämta mig både fysiskt och psykiskt och vila innan det var dags att åka hem till min fina familj. Milo o David kom och hälsade på varje dag.  

Sammanfattningsvis gjorde det nog ondare den här förlossningen men det var en helt fantastisk upplevelse som jag skulle kunna göra 1000 gånger till om jag kunde. Vilket mirakel det är att föda barn!