yogajenny

Jag har nästan dragit mig för att skriva om förlossningen. Anledningen är att allt gått så snabbt, känner nästan att jag inte var mé och nu ska jag gå tillbaka och minnas allt igen. Tror dock att det är bra för mig, att bearbeta allt som hänt och sätta ord på känslorna.
Förra torsdagen gick slemproppen, kände att nåt é på gång, har ju sagt till alla att jag kommer få för tidigt, varav de flesta skakat på huvudet och sagt....vänta bara och se, förstföderskor brukar gå över 2 veckor...men jag har hållt fast vid detta, ibland för att provocera folk oxå. På fredagen hade jag BM besök och berättade allt, hon sa att det är möjligt med tidig födsel men vi ses troligtvis igen och så fick jag en ny tid. Lördagen gick och det var bröllop, söndagen gick och det var morsdag! Vi bakade scones, Davids pappa var på besök, vi åkte till mamma (handlade blommor innan) och var där hela dagen. Kände dock att nåt verkligen var på gång, fötterna var riktigt svullna, kunde inte sitta i solen alls, la mig i soffan, sen i sängen, försökte vila, men det var svårt. Var hungrig och åt en del. Ska tillägga att jag inte sov nånting alls nästan, natten mellan lördagen och söndagen. När jag sen kom hem var meningen att vi skulle storhandla, men vi orkade inte, åt endast en pizzaslice och sen masserade David mina fötter. Vi skulle ha sett på film kl 21.00 men precis då rann vattnet ner längs min ben. Jag tyckte inte det var en klar vätska, kände inga värkar men ringde till förlossningen som bad oss avvakta en timme pga skiftesbyte=//
Kl 22.00 ringde jag in igen och de bad oss komma. Mest för en koll, det lät inte som om vi skulle stanna kvar. När jag frågade om jag skulle ta med väskorna sa hon att det kunde vi göra utifall att, men de kunde vara kvar i bilen så länge. När vi väl kom in, följde vi den svarta linjen från akuten till hissen, sen upp till förlossningen där 2 sköterskor tog emot oss. Hissen var superlångsam och läskig. Barnmorskan tog genast emot oss i ett undersökningsrum, kontrollerade färgen på mitt vatten och sa: ni måste stanna för ni kommer få barn inom 2 dygn..gaaah gissa om vi blev chockade. Jag kände att jag ville gråta men höll inne tårarna. Fostervattnet var grönfärgat pga att att Milo förmodligen känt sig stressad och bajsat i vattnet. Jag var rädd att bebisen mådde dåligt och att han var i fara, men BM förklarade att detta var mycket vanligt och inte alls farligt men att det krävs att barnet kommer ut inom 2 dygn.
Vi blev ledda till ett rum, humöret på oss båda var pirrigt och förväntansfullt, så här glada var vi innan värkarna satte igång:





Barnmorskorna var väldigt snälla, de förklarade för mig att det var viktigt att jag sov (David oxå) för att samla krafter. Vi spelade yogamusik för att slappna av. Barnmorskorna sa att det ser en enorm skillnad på yogamammor då det gäller förlossningen, jämfört med andra. Yogamammor brukar klara förlossningen mycket bra på grund av den sunda inställningen och allt mentala förarbete, men även den kroppsliga träningsbiten underlättar...det gjorde mig stolt! David löste korsord och vi pratade om vad vi trodde skulle ske. Vid 2 tiden hade jag inte somnat och jag ringde på en sköterska, hon blev lite sur att jag inte hade sagt till tidigare, men jag ville ju försöka själv. Hon tyckte iallafall att jag skulle ta en sovdos bestående av 2 panodil, 1 brikanyl och en morfintablett. Funderade ett tag pga att jag helst inte vill ta morfin som kunde påverka bebisen vid förlossningen. Hon sa att morfinet lämnar kroppen på 3 timmar så det är mycket bättre att få sova och samla krafter i detta skedet. Sagt och gjort, jag tog sovdosen, men somnade inte ändå. Vid 6 tiden började värkarna, David hämtade frukost men jag kunde inget äta, tog ett glas juice och 2 matskedar fil. Vid varje värk ropade jag på David och han fick massera mitt ryggslut. Kände hur paniken närmade sig varje gång en värk var på väg, ville fly. På yogan har vi övat på keep up övningar, att möta värken istället för att fly. Så jag började ändra inställning, tog emot värkarna  och välkomnade dom. Jag pratade med dom och tackade för att kroppen förberedde mig för mitt barn, det hjälpte och jag kunde vila och nästan slumra till mellan värkarna. Efter nån timme blev vi flyttade till sparummet, minns hur jag gick förbi ett par som satt i korrdoren och pratade med min barnmorska. De hade varit inne på ett vändningsförsök och hon var höggravid. Jag kunde knappt gå utan stöd och jag tänkte för mig själv, stackars kvinna, du vet inte vad du har  framför dig...fly medans du kan. Inne i spaet hade de tänt ljus och hällt upp vatten, jättefint var det, David satte ner mig och satte sig själv nära mig utanför badkaret. Jag sa, David, du luktar snus, backa...han fick sätta sig i stolen och se mig förvandlas till ett djur. Jag stod på alla 4 grymtade högt vid varje värk. Han försökte prata med mig, frågade hur han kunde hjälpa till...jag ville men kunde inte svara. All kraft gick åt till värkarbetet. Vid denna tidpunkt kände jag hur det tryckte på överallt, jag visste att det var på gång. Kunde inte riktigt njuta av badet utan ville upp, men orkade inte. Jag var slut fysiskt eftersom jag varken hade ätit eller sovit på länge. Till slut lyfte David upp mig och klädde mig för de 20 tunga stegen tillbaka på vårt förlossningsrum. BM kände på mig och sa att detta gått snabbt, du är redan 5 cm öppen. Klockan kan då ha varit runt 11 på förmiddagen. Hon såg på mig att jag var slut och bad mig fundera på epiduralspruta. Jag som varit så negativ till detta funderade starkt på att ta den, mest bara för att få vila upp mig för krystandet. Under hela graviditeten har jag sagt till David att inte ta mig på allvar om jag ändrar mig, att jag INTE vill ta sprutan och att han skulle avråda mig. Vilket han gjorde. Under tiden förberedde BM lustgasen och jag fick börja ta smådoser. Jag fick då ett sug efter mamma och David fick ringa henne...mellan värkarna pratade jag med henne och frågade om hon tyckte jag skulle ta epiduralen, hon sa NEJ: Jenny du vill inte detta, hitta urmodern inom dig, ta fram din inre kraft så klarar du detta. Du är skapt för att föda. Det var dom orden jag behövde för att bestämma mig. Lustgasen blev min bästa vän. Jag minns att jag sa till mamma att de var ett ufo, ett rymdskepp, bakom mig, allt snurrade och lustgasen gjorde mig riktigt hög, vilket  var väldigt skönt. Dock varade ruset bara korta stunder och smakade ganska illa om man tar mycket.
 


Nu ska jag ta och mysa med familjen, fortsätter skriva imorgon...det blir långt det här...=) 
Sat Nam och tack mamma och mormor och mormors mor och urmodern för kraften att föda barn, om man bara slappnar av och litar på detta så sköter kroppen och urmodern i oss allt själv, det är bara att följa med på livets häftigaste resa!